Fritt fall från 4000m

Igår gjorde jag nåt som var sjukt häftigt...nåt jag definitivt skulle kunna tänka mig att göra fler ggr. Jag hoppade fallskärm, tandemhopp, på Stockholms fallskärmsklubb. Fick det i present av min kära sambo och hennes föräldrar. Har önskat göra detta en längre tid men det har aldrig tidigare blivit av.

Var inbokad för ett par veckor sedan men då blev det inställt pga dåligt väder. Igår såg vädret bättre ut så vi gav oss av mot Gryttjoms flygfält. Väl i Uppsala såg vi hur det såg riktigt mörkt ut på himlen norröver och mobilen ringde och det var Karin på Stockholms fallskärmsklubb som sa att vädret oväntat blivit sämre och att det var tveksamt om det skulle gå att hoppa.
Vi valde ändå att fortsätta dit och vi var framme vid 15:30. Det blev en lång väntan på att vädret ev skulle bli bättre. Åskan vandrade fram och tebax och så fort det passerat så vände vinden tebax så molnen passerade landningsbanan igen. Men helt plötsligt försvann alla molnen. klockan var då ca 18. Det beslutades att det skulle bli hoppning och att det nu var snabba ryck för att alla skulle hinna hoppa. 4 omgångar med folk skulle hinna upp för kl 20 så det var bara för flygplanet att landa och fyllas med nya personer och åter bege sig upp.

Jag var i omgång 2. Skulle hoppa med en instruktör som heter Johny.
Jag fick klä mig i en röd overall och en snugg mössa och läckra glasögon. :-) Fick hjälp med den sele jag skulle ha på mig och som skulle spännas fast i instruktörens sele. Fick även instruktioner om hur vi skulle bete oss i luften.

Dags att kliva på planet. Man var lite nervös måste jag erkänna. Planet fylldes och man satt på rad på blåa plastbalar.

Vid 2000 m hoppade de första ut...det var singelhoppare. Vi som hoppar tandem var tvungna att fortsätta till 4000m.
Den gröna lampan tändes och alla gjorde sig redo för hopp. Vi gick fram till öppningen. Vi ställde oss med sidan mot öppningen, jag greppade selen och sen kastade vi oss ut i intet. Efter några sekunder klappade Johny mig på axlarna vilket var signalen för att jag skulle sträcka ut armarna.Var en häftig känsla och det var svårt att låta bli att andas med munnen. :-) Farten var ca 200km/h. Vid 1500 m så drog Johny i snöret som släppte ut skärmen. Farten dämpades rejält och man kunde njuta av den härliga utsikten. Fick ta tag i öglorna som man styrde med och själv styra oss ned mot marken. Vi gjorde kraftiga svängar så vi sjönk snabbare. När vi närmade oss marken och skulle göra oss redo för landning så tog Johny över. Fick instruktionen att hålla upp benen och landa på rumpan.
Landningen gick bra och man var fylld av adrenalin.

Tack för en underbar present. Ett äventyr jag kommer minnas resten av livet.